Kundvagnar och människors vänlighet

Min fru och jag har delat upp sysslorna hemma. Att handla är mitt jobb. Jag handlar nästan allt som ska transporteras till vårt hushåll. Detta har inneburit att jag blivit bekant med kundvagnar och jag har en del att säga om dem.

Annars har det hänt att jag undrat om det är riktigt rätt att jag ska handla så mycket? Stämmer det verkligen? Är det tänkt att en familj ska göra av med så mycket mat? tänker jag. Jag kanske gör något fel?? En butiksinspektör kanske kommer fram till mig snart och undrar varför jag är där och handlar nu igen? 

Att köpa mat är ett jobb som visst aldrig tar slut. Ibland undrar jag också om inte jag är färdig med handlandet snart? Det brukar slå mig när min fru berättar att hon har slut på mjöl eller något annat viktigt. Och dagen innan har jag burit hem fem matkassar! Och jag hade en idé om att jag handlat klart för alltid! Hennes krav på mjöl kommer som en chock. Kan jag inte få ett besked om när det hela är klart?

Jag handlar utan att se mig omkring. Ibland ser jag andra i butiken ganska tydligt. Oftast ser jag dem som ett flimmer som passerar mina tinningar. Men det händer att jag får ögonkontakt med någon. Häromdagen tittade jag och en äldre herre på varandra och jag tror att jag såg road förskräckelse i hans ögon och jag undrade då hur jag såg ut egentligen?

En av fördelarna med att vara så storväxt som jag är, är att jag i princip kan se ut hursomhelst när jag handlar. Jag kan se otroligt fånig ut och någon kan se mig men det är få som vågar visa att han reagerat. Det är möjligt att folk tycker att jag ser konstig ut. Jag kan inte säga. Jag är ovetande. Ingen säger eller visar något. OM någon skulle säga något om mitt utseende så skulle jag genast tro att det var en speciell människa som jag ville lära känna bättre.

En gång när jag skulle hämta en kundvagn ut ur det lilla kundvagnsgaraget så kom en dam precis för att lämna sin. Jag tänkte att det skulle vara fint om jag kunde ta över hennes kundvagn. Och jag kan svära på att hon tänkte samma sak! Jag såg att hon var på väg att le mot mig. Det skulle vara en fin gest att erbjuda sin kundvagn till någon som behöver den, tycker jag. Som det nu är så känner man sig lite självisk när man pressar in vagnen i garaget för att få tillbaka sitt mynt. Man låtsas som om man inte ser den andre som just har behov av det du har! Jag såg att damen med kundvagnen precis var på väg att svänga över vagnen till mig när hon plötsligt insåg att det skulle vara ännu mer besvärligt att be mig om ett mynt. Tänk om hon lagt i en tiokrona medan jag hade en femkrona i handen! Vad skulle vi göra då?

Tack för uppmärksamheten.

Stefan Tunedal
20 juni 2002