Skeppsbrott

Det var en gång två väldigt goda vänner som arbetade som sjömän på samma fartyg. Den ene hette Abraham och den andre hette Simon.

En natt utanför Afrikas kust blåste det upp till orkan och fartyget sjönk i vågorna! Alla ombord drunknade utom just Abraham och Simon! De lyckades hålla sig fast vid varsin planka och flöt på vågorna alldeles bredvid varandra.

Hela nästa dag och natten som följde flöt de där. Så när det ljusnade så såg de land! Inte så långt bort. De började sparka med fötterna medan de höll hårt i plankorna. Till slut lyckades de ta sig upp på stranden.

De konstaterade snart att de hamnat på en öde ö.

De lyckades göra upp eld och skaffade också mat från havet och från växterna på ön. De spanade ofta ut över havet för att se om någon annan överlevt från båten eller om de skulle kunna bli räddade. Ingenting syntes till.

När några veckor hade gått började Abraham och Simon dela upp sysslorna. Simon gick ofta in mot ön och lärde sig göra fällor, finna ätbara växter, frukter och rötter, medan Abraham gärna fiskade och jagade på olika sätt. Sedan delade de på allt som fångats och plockats. De hjälptes åt med att förbättra livsvillkoren där på ön. De skapade en överenskommelse om att alltid dela broderligt på den mat som fanns till hands.

De talade mycket med varandra och oftast handlade det om kvinnor, speciellt de flickvänner de lämnat kvar i Sverige. De tänkte båda att det skulle ha varit mycket värre om någon av dem varit ensam på ön. Det var skönt att ha någon att tala med.

Efter en lång tid på ön började Simon känna sig attraherad av Abraham. I början gjorde det honom orolig men efter ett tag hade han vant sig vid känslan. Han brukade studera Abraham när han fiskade och fantiserade ofta om att de skulle vara intima med varandra. Men han vågade inte säga något till Abraham.

Så en dag trampade Simon på en orm! Den bet honom blixtsnabbt och Simon flämtade till av den stingande smärtan. Han trodde nog att ormen var giftig så han gick långsamt bort mot stranden där deras hydda låg. Han ropade på Abraham.

Abraham undersökte ormbettet på Simons fot och försökte suga ut eventuellt gift ur såret. Sedan väntade de. De visste inte annars vad de skulle göra.

Simon kände hur det bultade i foten men han förstod snart att han i alla fall inte skulle dö. Han somnade med ganska hög feber.

Morgonen därpå hade foten svällt upp. De bestämde att Simon skulle ligga stilla medan Abraham skaffade mat och skötte om det mesta under dagen. Och på kvällen började svullnaden gå ner. De var båda lättade över detta. När de satt och talade vid elden den natten så berättade Simon om fantasierna han haft. Abraham skrattade först men sedan blev han tyst. Han bad Simon att inte fortsätta tala om det.

Efter några dagar var Simon bra i foten och han började återta sysslorna som Abraham hjälpt honom med. Men han kände sig lite ledsen över Abrahams reaktion på de sexuella fantasierna. Simons attraktion till Abraham hade bara växt under den tid då han tvingats ligga still.

Abraham märkte snart att Simon inte var sig lik. Det märktes framförallt på att Simon bidrog mindre med föda och spenderade alltmer tid i sängen. Han försvann också ibland under långa perioder. De behövde ändå inte svälta eftersom Abraham blivit skicklig på att jaga och fiska. Och han såg till att skaffa de frukter som Simon tidigare bidragit med. Och de delade naturligtvis på allt.

Till slut kände sig Abraham tvingad att ta upp ämnet och han frågade Simon varför han bidrog så lite? Simon blev upprörd och tyckte att han inte alls varit lat! De började gräla våldsamt! När de båda lugnat sig tog Simon åter igen upp de fantasier han haft. Han berättade att fantasierna blivit allt vanligare och tydligare och att han varit besviken på Abrahams inställning. Abraham satt bara och tittade på Simon utan att säga ett ord.

Nästa dag var Abraham ute och fiskade med spjut i det grunda vattnet när han fick se Simon lämna sängplatsen och sakta vandra in mot ön. Abraham hade ofta sett honom gå just den vägen den senaste tiden. Abraham bestämde sig för att följa efter på avstånd för att se vart han tog vägen.

Utan att avslöja sig, följde han Simons väg in mot mitten av ön. Efter en stund kom han fram till en lagun där han ser Simon simma och dyka i det klara vattnet.  Abraham studerar honom en stund och sedan tar han beslutsamt av sig byxorna och stiger ner i vattnet. En förvånad Simon ser honom komma emot honom. De omfamnar varandra och älskar i vattnet.

Efter händelsen i lagunen förändras Simons inställning totalt. Han börjar genast entusiastiskt bidra på samma sätt som innan händelsen med ormbettet och han strålar av lycka. Abraham är lättad över förändringen och passar på att göra stora förbättringar på deras boende med det överskott av tid och energi han nu fått tack vare Simons insatser.

De besöker lagunen regelbundet och Abraham börjar vänja sig vid det homosexuella förhållandet. Han märker hur han t.o.m. börjar se fram emot deras sexuella möten.

Så händer något som Abraham inte väntat sig. Efter bara några veckor av energisk aktivitet från Simons sida så börjar han plötsligt falla tillbaka till overksamhet. Abraham ser irriterat på hur Simon slutar samla in mat och hur han ligger kvar i sängen till långt in på dagen.

De ryker ihop en kväll efter måltiden. Det börjar med att Simon klagar på kvalitén på köttet som Abraham skaffat tidigare på dagen. De är osams flera dagar i sträck och Simon slutar arbeta  helt och hållet, oavsett vad Abraham säger. Och han kan inte fatta vad Simon håller på med!

De fortsätter dela på den mat som Abraham skaffar fram. Abraham lyssnar trött  på hur Simon ofta klagar på maten och förhållandena på ön men han vill inte bryta den överenskommelse de har om att dela på den mat som finns. Abraham tänker också att det skulle kunna vara han själv som en dag blev oförmögen att skaffa mat. Han hoppas då att Simon skulle rycka in och se till att han överlever.

Simon ber ibland om att de ska besöka lagunen, men Abraham säger att han inte har någon lust längre. Simon blir alltmer bitter och svåråtkomlig för varje dag som går. Och Abraham ser hur Simon demonstrativt plockar åt sig de bästa köttbitarna när de ska äta.

En morgon stiger Simon upp för att tvätta sig och äta frukost. Han kommer fram till matförrådet och upptäcker svärande att det är tomt! Han hittar inte Abraham  någonstans heller! När nästan hela dagen har gått kommer Abraham gående, och Simon är nu verkligen hungrig! Han gör ett utfall mot Abraham med upprörda gester och frågar honom varför han inte fyllt på matförrådet?!

"Vi har ju bestämt att vi ska dela på all mat!" ropar han anklagande.

"Det stämmer," bekräftar Abraham. "Och hälften av ingenting är ingenting, eller hur."

"Men har du slutat jaga och fiska?"

"Ja." Abraham berättar att han inte kommer att skaffa mat längre. "Om inte du får arslet ur sängen och börjar bidra som du gjorde förut. Du är inte sjuk!"

"Det där är bara för att djävlas med mig!" Simon är utom sig av hat.

Abraham vänder sig bort. Han kokar av ilska.

Tystnad råder nu mellan de båda männen. Abraham ägnar den mesta av tiden åt att promenera efter stranden medan Simon mest sitter eller ligger vid stranden. Ingen av dem gör den minsta ansträngning till att skaffa mat. Vatten hämtar de från en källa inte långt från hyddan. Men detta delar de inte med sig av.

Flera dagar fortskrider. De båda männen försvagas snabbt. Simon blir liggande alltmer. Och han har börjat hosta. Abraham ser hur hans gamle vän skakar när han behöver sätta sig upp. Själv är han så svag att han har svårt att gå den lilla stigen bort mot stället där han fyller på vattenflaskan. Så får han se en melon ligga bredvid stigen! Som om någon lagt den där åt honom. Han plockar upp den och tar den med sig tillbaka till hyddan. Där skär han den i två halvor och lägger den ena halvan i Simons hand medan han själv tar en tugga av det ljusrosa fruktköttet.

Simon tittar på melonhalvan och lyfter sedan en trött blick upp mot Abraham. Så kastar han med ett snett leende melonen ut i sanden.

Två dagar senare är Simon död. Abraham orkar knappt släpa Simons bräckliga kropp bort till den grunda grav han grävt bakom hyddan. Med en kraftansträngning täcker han Simon med sand och kvistar.  Tårar rinner utmed hans kinder.

Ett år senare: En utkik på ett lastfartyg får se den eld som brinner på stranden nedanför hyddan, och Abraham tas senare ombord.

"Är det bara du?" frågar en besättningsman.

Abraham nickar och kastar en blick bort mot hyddan.

Slut

Stefan Tunedal
29 Mar 2003