Alkoholister och anorektiker

För 17-18 år sen blev jag och min dåvarande fru bjudna på en fest genom en nära bekant till min hustru. Deltagarna var i åldern  50-60 och de flesta drack samma sak allihop - ett vitt vin som jag glömt vad det hette. Festen var ganska stillsam och där var många skratt men där  fanns samtidigt något som jag upplevde som nytt jämfört med en "vanlig" fest och det var inte förrän flera år  senare som jag förstod vad det var.

Det fanns en mildhet i det här gänget. Man skulle kunna säga att det här var snälla människor. De bjöd in dig till en stillsam dans.  Festen avlöpte utan missöden som en seglats i lugna vatten. De var alkoholister allihop. 

Det var sista gången jag såg dem. Min hustrus bekant fortsatte dricka. Jag vet inte mycket om henne idag men jag träffade henne för fem år sen. Hon stod rakt framför mig i en bänkrad och vände sig om. Hon sa något som lät som en ursäkt men jag kunde inte tyda hennes ord. Jag vet än idag inte om hon var full vid tillfället.

Nyligen såg jag ett TV-program om anorektiker.  Flera kvinnor intervjuades. En av dem hade överlevt en kris och vägde nu normalt men hade t.ex. vägt 29 kilo när det såg som mest illa ut. Det var overkliga historier och mycket upprörande. Det var svårt att förstå hur de kunde behandla sig själva på detta sätt?

Så visades en intervju med en dam som såg ut att vara döende, trots att hon stod upp och rörde på sina stickor till armar och jag hörde henne tala om hur illa hon behandlade sin kropp. Hennes ögon såg enorma ut i hennes ansikte. Under intervjun med denna bedrövliga, anorektiska kvinna upptäckte jag något som jag kände igen - denna milda ton, en sorgsen inbjudan till att tycka synd om henne: "Se vad jag gör mot mig själv! Visst är det konstigt? Jag kan inte låta bli!" 

Hon bjöd in till en stilla dans. Hon berättade om hennes lungor som var nästan obrukbara och hennes ögon betraktade vaksamt intervjuaren som för att se vilken effekt hon skulle kunna åstadkomma med historien om hur hon gör slut på sitt eget liv. Och det fanns inget hopp. Hon tyckte synd om hennes far som behövde se henne i detta tillstånd, sa hon. Hon talade om en självklar undergång - hennes egen. Hennes blick såg ut att visa stolthet över hur hopplös  situationen var. 

När jag tänker på den där inbjudan jag fick från min f.d. hustrus bekant så är jag mer och mer säker på att det var en biljett till kyrkogården hon höll i handen. Jag steg aldrig på bussen men jag har läst vilka hållplatser som bussen passerar: Resan går via hopplös kärlek, krossade drömmar, apati och förlorad anständighet.

Tunedal
27 nov 2001