|
HISTORIEN OM SAMAJA Historien börjar Det känns som om hon flög. Samaja flyr från sitt hem. Hon tror att hennes man dödats och att hon nu måste komma undan de som dödat honom. Marken under hennes fötter är mjuk. Hon springer nedför och det känns som om hon inte rör marken. En sval vindpust kommer från sjön Ragma och det börjar bli mörkt. Två år senare dyker Samaja upp igen. Det är vår. Hon ägnar två månader åt att bygga en bostad. Hon bygger nära Ragma. Hon kan inte se det gamla hemmet där hon och hennes man levde en gång men hon vet var det ligger. Samaja söker sig ofta ner till vattnet. Med sommaren här, då de ljusa björkarna sväller i det nordiska ljuset, vet hon att hon är ensam vid sjön. Hon vågar ta långa bad på kvällarna och ibland sitter hon där, mitt på dagen, med fötterna i vattnet medan hon studerar platsen på andra sidan sjön där hon en gång levde. Sommaren ger henne ett överflöd av mat. Vintern hade varit hennes värsta hittills. Nu börjar hon känna sig stark igen. Hon orkar göra långa vandringar som varar i flera dagar men hon aktar sig för att komma för nära den gamla boplatsen, trots att det egentligen är dit hon vill gå. Ingenting annat lockar henne än att undersöka platsen där hon senast såg hennes man. Ragma har varit som en god vän. I dess yta kan Samaja se himlen mellan grantopparna. Och när hon lägger sig raklång i det torra gräset kan hon se att himlen är mycket klarare i verkligheten. Ändå föredrar hon Ragmas brutna spegel. Innan flykten såg hon Ragma som något annat än en vän. Vattnet gav dem båda mat och möjligheten att bli rena. Sjön gav dem svalka i sommarhettan och en plats för kärlek på natten. Nu, efter det att hon återvänt, tar Samaja inte dessa saker för givet. Men hon vet att Ragma kan ge henne allt det, såsom en gång var. Egil Egils axel värker irriterande. Han låter kroppen sjunka ner i mossan och sliter av sig remmarna till kappsäcken. Han lyssnar efter björnhonan medan han försiktigt trycker på den ömmande axeln med höger hand. I en vansinnig och utdragen jakt på ett vildsvin hade han sprungit rakt in i en glänta där en björnhona vistades med en unge. Egil var övertygad om att svinet var skadat och att han skulle kunna trötta ut det. Hans pil hade träffat. Björnhonan hade genast gått till attack när han dök upp framför nosen på henne. Han hade tvingats fly rakt utför ett stup och slog sig illa i landningen. Nu hade han sprungit sig rejält trött och förmodligen lyckats komma undan. Det där svinet var nog inte särskilt skadat, tänker han och ser sig omkring. Han upptäcker att det blänker från en sjö nere i dalen framför honom. Han minns inte den här dalen och inte heller sjön. Han vet att han är här för första gången. Det börjar regna. Egil tittar upp mot ett moln som egentligen är för ljust för att kunna ge ifrån sig regn, tänker han. Han sträcker sig mot nacken och drar huvan över det mörka håret. Han bestämmer sig för att fiska. Fisk idag igen, tänker han. Så mycket lättare än vilt. Han sträcker sig djupt ner i ränseln och drar upp metreven och ljustret. Han känner med fingertopparna på ljustrets fyra knivar. Han tar upp vandringsstaven som hamnat i mossan och reser sig för att fortsätta ner i dalen. Halvvägs ner till vattnet stannar han och tar av sig huvan igen. Solen bryter fram och han välkomnar värmen. Egil bestämmer sig för att ta ett bad och sätter sig för att knyta upp kängorna. Han hänger dem över en krok på ränseln. Han känner det varma gräset mot de bara fötterna och solen mot ryggen. Han ler av välbehag då han plötsligt ser en skugga som rör sig i vattnet. Han hukar sig bakom en sten och sticker upp huvudet för att se. Han tror att han sett en spegling av ett större djur. Den ljushyade kvinnan sitter och vrider vatten ur ett långt, mörkblont hår. Egil flämtar till i förvåning. Kvinnan visar inga tecken på att ha sett eller hört honom. Egil funderar på vad han ska göra? Han kommer otvivelaktigt att skrämma henne om han visar sig. Han bestämmer sig för att dra sig tillbaka. Han ska bara titta lite... Samaja har badat färdigt. Den varma solen som letar sig ner till henne mellan molntapparna, värmer så bra mot hennes hud. Hon skulle kunna sitta hela dagen om hon inte varit hungrig. Hon vet att hon inte ätit rejält på flera dagar. Hon vänder upp mot kojan igen där hon har gott om torkade bär och en hel del annat, men hon bestämmer sig för att fiska igen. Precis när hon böjer sig ner för att ta bort smuts från ena knät så råkar hon få se något som rör sig i ögonvrån! Där! Bakom stenen. Vad är det? Hon ser det försvinna. Instinktivt förstår hon att det inte är ett djur som beter sig så. Hon kastar sig framåt och börjar springa uppför slänten in bland tätare granar. Hon kommer fram till kojan och tittar sig omkring efter en plats där hon kan ha uppsikt över platsen. Hon väljer att klättra uppför en mossklädd klippa och ta skydd bakom två täta granar. Där kan hon se om någon följt efter. Hon andas tungt. Samaja väntar. Nu är det osannolikt att någon följt henne men hon vet att hon ändå ska ligga kvar. Det är någon därute, det vet hon. Hon har stigen ner mot sjön rakt framför sig. Hon fortsätter titta ner mot höger. Hon kan inte se någon där men det är dit hennes uppmärksamhet går. Fortsättning följer |
|
