Vad händer i Paris?

Paris 12-15 januari 2007

Vid 4-tiden på fredag eftermiddag den 12e januari stod jag på Avenue des Ternes i Paris. Hade precis stigit av bussen och frågat en taxichaufför var jag befann mig i förhållande till Place de Clichy där mitt hotell låg. Ok, tänkte jag, det är inte långt till hotellet. Jag går. Skönt väder. Det visade sig att avståndet var längre än jag trott men det gjorde ingenting. Jag var ju i Paris!
När jag etablerat mig på hotellet som hade lyhörda väggar, klev jag åter ut på gatorna. Gick direkt ner till Seine och betraktade broarna, båtarna och folket. Tour-Eifel var upplyst som en ochrafärgad julgran och jag följde flodens långa krök ner mot tornet. Nu var klockan närmare nio på kvällen. Något senare satt jag inklämd i en smal restaurang och käkade löksoppa och en pastarätt. Bredvid mig satt en man från Ukraina i sällskap med en mycket yngre dam, också hon från Ukraina. De bytte tallrik med varandra eftersom han inte gillade köttet han beställt. Han trodde att han beställt något annat. Bredvid dem satt en fransyska i femtioårsåldern och åt ostron. Vi talade engelska med varandra alla fyra. Vi diskuterade huruvida ostron är gott eller inte? Fransyskan erbjöd ukrainskan att smaka och ukrainskan tackade ja men jag såg aldrig att hon smakade ostronet. Den ukrainske mannen rökte vid bordet.
Första natten upptäckte jag hur vacker den franska flaggan är. Det var oväntat. Stort vajade de på toppen av några byggnader, upplysta av uppåtriktade strålkastare. Snyggt. Kan vi inte få det i Stockholm?

Paris forts...

Under lördagen lärde jag mig använda Paris tunnelbana, som är riktigt, riktigt bra med alla dessa linjer som går kors och tvärs under staden. Tack vare den kunde jag äta lunch i Montmartre, besöka gallerier på vänstra stranden på eftermiddagen och snabbt återvända till Montmartre när gallerierna stängt.
St-Vincents kyrkogård är läskig. Jag råkade komma in i den sent på kvällen. Parisarna har bl.a. byggt som små byggnader för de döda, tillräckligt höga för att du ska kunna gå in i dem, vilket jag avhöll mig ifrån. Den ligger i Montmartre.
Jag ansträngde mig för att använda franskan och parisarna gillar det. Det var lätt att få kontakt med folk. Dessutom var jag lite mer utåtriktad än vanligt. Tänkte att det är bättre att synas och höras än tvärtom. Jag vet inte om de var så vana vid tydliga besökare men det var bara en äldre dam som drog sig undan en morgon då jag hälsade henne på gatan.
När man stiger in i en mindre butik så går det däremot bra att hälsa på föreståndaren. Det är fullständigt accepterat.
På måndagen var jag tillbaka på Avenue de Ternes för att ta bussen ut till flygplatsen. Där träffade jag två irländare som också var på väg hem.

ST

 

Kl. 16 den 30e mars, 2007

”Ska vi promenera eller ska vi ta Metron?” undrade jag. Vi hade precis tagit ut väskorna från bussen och Katarina svepte en sjal om halsen. Vi gick. Det tog en timme att gå bort till Rue de Batignolles där vårt hotell låg. Det är ett område med konsthistoria. Mer om det senare.
Hotellet var tio ggr bättre än det jag hade i januari. Frukosten var bra och vi vande oss vid att äta mycket löskokta ägg. Jag har aldrig tänkt på att man kan äta så lösa ägg.
Det var upplyftande att ha med sig Katarina denna gång. Hon gillar samma saker som jag: Metron, Montmartre, Seine och möten med konst, konstnärer och gallerister. Att jag denna gång fick med mig henne var en mycket bra sak.
Det var fler musiker på Paris gator och i Metron nu än i januari. Jag hade bestämt mig för att inte komma i skuld med Paris så jag hade alltid mynt i fickan som jag delade ut till musiker så ofta som möjligt. Jag tror att många av dem kan tjäna ganska bra på en helg då en del av dem var lysande.
Vår favoritrestaurang hade på lördagen bjudit in en dragspelare med kraft i rösten. Han stod på en trappa i restaurangen och verkade njuta av att få sjunga. Jag tyckte det var hur bra som helst.
Vi besökte Le Moulin de la Galette där Renoir målade
sin berömda tavla med samma namn. Den gamla trappan
som leder upp till dansbanan var igenväxt och avstängd. (foto: Katarina)
Restaurangen finns kvar vid gatuplanet.



Paris forts...

Åren runt 1868 satt det ofta ett gäng unga konstnärer och diskuterade konst på Café Guerbois, inte långt från vårt hotell. Gruppen kom att kallas ”Målarna från Batignolles” och där ingick bl.a. Renoir, Monet och Manet men även författaren Zola.
Vi besökte också området Republique där en konstgjord kanal går genom området. Konstnärslivet har börjat flytta till detta område, som en flykt undan turismen och kommersialiseringen. Kanalen kantades av tält där folk verkade bo permanent, mer eller mindre. Små tält uppsatta på träpallar.
 

Tunedal