Örnen

Det var en gång en örn och han levde i en stor skog. När han satte sig i talltoppen längst ut där havet mötte land så kunde han se tallen längst bort in mot landet, där han brukade sitta. Och när han satte sig i den tallen, den bästa, så kunde han inte se slutet på den fria skogen. Örnens föräldrar hade varit de bästa. Hans ben var de kraftigaste, hans klor de skarpaste och hans näbb var fruktad. Hans fjädrar var svarta med mörkbruna stänk.

En dag när han seglade på sina breda vingar utmed kusten fick han syn på en samling rovfåglar som slagit sig ner i några tallar. Han kunde se dem röra sig nervöst. En berguv var i centrum och talade högt:
"Vi måste sätta stopp för det här! Innan det är för sent!" utropade han och de andra nickade.

Örnen seglade ner och satte sig inte så långt därifrån. Han hade inte suttit länge förrän en pilgrimsfalk flög över till honom, bugade sig i respekt och började berätta om kråkor som tagit sig in i skogen. Till en början var de bara några stycken som flög in över skogen då och då men förra vintern hade de kommit i hundratals!

Örnen såg undrande på pilgrimsfalken. Han berättade om en kråka som kallades för Pokor och som lyckats organisera kråkornas krafter. Under hösten hade fyra rovfågelsnästen förstörts av kråkor och precis innan isen lagt sig hade två duvhökar dukat under efter en våldsam attack från horder av kråkor! Örnen trodde knappt det han hörde. Men han hade hört talas om ett stort bråk innan vintern. Han hade trott att det handlat om brist på föda. Falken berättade att några hökar försökt fånga in och döda Pokor men att han effektivt skyddats av flaxande kråkor.

"Var finns Pokor?" frågade örnen.
"Han har samlat sina skaror mellan den kala klippan och floden," berättade falken.

Örnen bredde ut sina vingar och flög bort till resten av rovfåglarna. Han satte sig på en tjock gren som gungade under hans tyngd. Gruppen tystnade men snart tog berguven till orda igen. Under det att dagen led mot sitt slut hade örnen beslutat sig. Han såg på var och en i gruppen. Det var vråkar, flera stycken, några falkar, ugglor och hökar. Han var ensam örn.

"Jag tänker anfalla Pokor och hans gäng," sa han lugnt. Ingen annan talade. "Jag behöver hjälp. Två av er behöver flyga högt över de vita träden uppe vid flodkröken och dra till er deras uppmärksamhet. Jag flyger in själv," sa han och väntade på att några skulle anmäla sig för uppdraget. Han såg en falkhona sträcka på halsen men innan hon hunnit yttra sig var det en vråk som väste att han och hans bror skulle hjälpa till med en avledande manöver.

"Bra!" sa örnen och tog ett kraftigt språng upp i luften och arbetade sig snabbt upp i höjder där han kunde se den glittrande floden. Han steg högre och närmade sig luftrummet över den kala klippan. Solen stod ganska lågt men han ville få det här överstöka genast. Han slängde en blick på den hesa vråken och hans bror. De flög tveksamt bakom honom. De talade med varandra men örnen kunde inte höra vad de sade. Han gjorde en gest bort mot de vita träden och vråkarna drog sig bort dit. De gjorde en vid båge runt kråkornas fäste. Örnen cirklade i små cirklar i väntan på att vråkarna skulle komma på plats. Han såg dem närma sig platsen där kråkorna borde upptäcka dem. Örnen gjorde sig beredd. Han var inte säker på att han skulle kunna hitta Pokor men han trodde nog att det skulle lösa sig. Han var inte rädd, bara beslutsam att skrämma iväg de grå kråkorna och få ett slut på trakasserierna. Vråkbröderna hade nu anlänt till en plats över de vita träden. Snart skulle de bli attackerade av kråkor och dra sig därifrån. Mycket riktigt! Det började röra sig där nere på marken och i träden och en mindre flock av kråkor tog sikte på vråkarna. Han hade nog önskat och trott att fler skulle ge sig iväg.

Han började sänka sig ner mot trädtopparna. Han gjorde några varv runt den kala klippan och han kunde se ett myller av kråkor i en stor glänta. En stark doft slog emot honom när han närmade sig. Han vek in vingarna och fick snabbt upp fart i en dykning ner mot gläntan. Nu kunde han se ögonen på kråkor som hade samlats i gläntan. Högst upp på en mindre kulle stod fyra kråkor och de var vända ut mot resten av mötesdeltagarna. Örnen insåg att det var här hans attack skulle börja och han hoppades att Pokor var en av dem. Han drog ihop kroppen så mycket han vågade och såg nu att några av kråkorna hade fått syn på honom men att det skulle vara för sent. De började kraxa vilt och flaxa med vingarna just när han svepte ner mot marken. Han såg att en av de fyra var mer orörlig än de andra. Det skulle kunna vara Pokor, tänkte han, just innan han sträckte ut de enorma klorna framför sig, riktade mot två av de stirrande kråkorna på höjden. Han kände att han fick ett bra tag i den som han trodde var Pokor. Och precis innan han vinklade ut vingarna för att lyfta lyckades han sträcka ut benet och få tag på ytterliggare en kraxare. Han slet sönder deras kroppar med näbben medan han cirklade ett varv över gläntan. Och han lät dem segla till marken, döda, innan han gjorde en ny dykning ner mot kråkorna som kraxande var på väg åt alla håll. När kråkorna var i luften var det svårare att fånga in dem. Han använde den kraftiga näbben att ge flera av dem märken för livet. Han dödade samtliga som han fångat i klorna.

Efter en kort, intensiv jakt var det helt tomt på kråkor och han började tro att han hade lyckats bra. Själv hade han inte en skråma. Plötsligt fick han ett kraftigt slag mot ena vingen. Han vacklade till i luften och såg sig omkring för att se vad det var som träffat honom. Då fick han se de två bröderna vråk som tillsammans med ett femtiotal kråkor var på väg mot honom. Den hesa vråken hade redan nått honom och riktat in det första slaget. Örnen hade ingen fart och försökte förgäves manövrera undan den andra broderns attack. Den skarpa näbben träffade honom i halsen samtidigt som kråkor skymde hans sikt. Han fick ta emot många hugg och slag innan han lyckades få upp tillräcklig fart för att komma undan förföljarna.

Han  flög så långt han orkade. Striden och den samordnade attacken mot honom hade satt spår. Han var sedan länge säker på att ingen förföljde honom, men han fortsatte sin flykt upp mot den höga, snötäckta bergen och slog sig slutligen ner på en liten avsats framför en låg björk.

I tre dagar satt han uppe vid björken. Han tittade ut mot dalen nedanför. Han kunde se två små bäckar leta sig nerför bergssidorna för att mötas i en strid ström. Längre ner i dalen kunde han se att vattnet slog stora öglor runt sandbankarna. Långt ner i dalen kunde han se en rovfågel flyta genom den höga luften.

Till slut var han tvungen att börja jaga för att inte försvagas alltför mycket. Han lyckades vid tredje försöket. Hans skador började läka ordentligt. Jacket i hans hals var djupt och han kunde fortfarande känna en dov smärta.

Under några dagar jagade han och byggde upp sina krafter. Men han kände sig inte stark. Vad skulle han göra? Han kände en oro i kroppen. Skulle han finna ett nytt område där han kunde hålla till? Han ville till varje pris undvika ett möte med rovfåglarna i hans gamla område. De kanske allihop ville bli av med honom? Det kanske planerat attacken på honom?

En morgon såg han en pilgrimsfalk högt uppe i luften, strax bortom berget bredvid hans eget. Falkar brukade aldrig närma sig? Han såg att falken ökade farten mot honom och innan han kunnat ta sig därifrån hade den landat nedanför honom. Han tittade bort och ville verkligen ta sig därifrån när han kände igen falkhonan från mötet. Men hans stolthet fick honom att sträcka på nacken och behålla sin plats där vid björken.

Falkhonan inspekterade honom. "Vad var det som hände?" frågade hon stilla. "Vad gör du här?"
Han visste inte vad han skulle säga? Han kände ilska när hon ställde frågan så anklagande. Så kände han att han ville berätta. Han var trots allt lite glad att se henne.

Han berättade om hans anfall på Pokor och de andra kråkorna. Han såg på henne att det mesta var nytt för henne, så han fortsatte berätta om hela händelsen och slutligen om vråkarnas svekfulla attack på honom. Hon stirrade på honom under tiden i förvåning.
"Vråkarna har inte berättat det här," sa hon.
"De påstår att du blev rädd och flydde när kråkorna gjorde motstånd!"
Han såg i hennes blick att han kunde lita på henne. Solen letade sig upp över bergskammen bakom honom och de första strålarna lyste upp vattnet nere i dalen.

"Vad tänker du göra nu?" undrade hon efter en lång stund.
"Jag känner till andra skogar," sa han. "Min bror är uppe i norr."
"Är du kvar här idag iallafall? Jag flyger tillbaka och berättar för de andra!" sa hon snabbt. Han nickade och såg henne lyfta med snabba, kraftiga slag med vingarna. Han visste att han skulle stanna kvar där tills hon återvände.

Senare på eftermiddagen återvände hon. Han hade lyckats fånga en ripa mitt på dagen och var glad att se henne igen. Hon landade, lite närmare honom denna gång. Hon började berätta vad som hänt. Hon hade träffat den stora höken och berguven och berättat om vråkarnas attack. Under tiden som hon talade med berguven och höken hade en av vråkarna anslutit sig och hon hade tvingats tystna. Hon väntade på att någon skulle agera, fråga ut vråken eller vadsomhelst. Men allt som hände var att vråken tog kommandot och började fråga henne om vad som hänt. Det slutade med att hon fick försvara sig mot vråken och förklara sig när det gällde hennes möte med örnen. Hon flög snart därifrån och direkt upp till honom. Ingen hade försökt hindra henne.

Det började skymma när berguven flög in över dalen. De såg honom och kände igen honom på den kraftiga näbben och korta tofsarna på hans huvud. Han ursäktade sig artigt och frågade om han kunde tala med dem? Efter godkännande från dem båda berättade han att de talat med vråkarna om det som vråkarna anklagats för. De hade gjort vissa erkännanden och berättat att de påverkats av Pokor och hans anhang. De insåg att de gjort fel och hade bett om ursäkt. Berguven lade tonvikt vid hur ångerfulla vråkarna var. Örnen och falkhonan tittade på varandra. Uven fortsatte med att berätta att ett nytt gäng kråkor hade börjat samlas i gläntan nedanför den kala klippan. De blev fler och fler och tydligen hade de en ny ledare - en svartkråka. Pokor hade dött under örnens attack och vråkarna hade berättat att kråkorna tvekade länge innan de återvände till skogen. Det var först när de förstod att örnen försvunnit som de vågade. Berguven bad nu örnen om att återvända och hjälpa dem bli av med kråkorna en gång för alla. Ingen annan kunde leda en attack som han. Vråkarna skulle kunna hjälpa till och göra nytta tack vare deras kännedom om kråkornas taktik. De var alla överens om att de behövde örnens styrka och att detta var en tid då alla måste hjälpa till. Det duger gott att skaffa ungar, bygga bon och utforska världen under vanliga omständigheter, sa han. Nu är tid att fokusera krafter och bidra till rovfåglarnas överlevnad, sa uven.

"Jag förstår inte att ni inte slängt ut vråkarna vid det här laget!?" menade örnen. "De är uppenbarligen bara ute efter att rädda sitt eget skin."
"Nej, där har du nog fel," sa uven. "Vi behöver så många som möjligt i det här kriget och vråkarna har tydlig ånger."
"Jag gjorde hela attacken själv!" Örnen tittade intresserat  på uven.
Uven tittade ner i marken och knyckte på huvudet innan han talade nästa gång.
"Så varför sitter du här?" utropade uven. "Tror du att skogen någonsin kan befrias om vi alla letar upp våra favoritställen och käkar ripa hela dagarna!?"

Örnen tittade på uven. Sedan tittade han på falkhonan. Hon vände blicken mot honom. Örnen tog ett kort steg fram till kanten av avsatsen och lät sig falla ut över kanten. Med några slag med vingarna fick han lyftkraft och seglade snart högt över platsen där uven och falkhonan satt kvar och tittade upp mot honom. De såg honom ta riktning norrut. Falkhonan lyfte rakt upp och försökte nå ikapp honom, men hon insåg att det inte var lönt att försöka.

Örnen följde kusten norrut. Han kunde se små vågor smeka mot klipporna långt därnere och vattnet skickade reflexer till honom från en nedgående sol. Han hoppades att hans bror var i livet.

Tunedal
1 april 2002