Skogås Pizzeria

Idag beställde jag en lunch uppe i centrum för att ta med hem. Utanför restaurangen satt en kvinna i trettioårsåldern och åt pizza. Bredvid henne i en vagn satt hennes barn och skrek för full hals, rev i hennes hand och gjorde allt för att hon skulle förstå att han var hungrig. Barnet var nog 5-6 månader gammalt. Kvinnan erbjöd barnet en bit-ring vilket inte gjorde barnet gladare, medan hon fortsatte äta pizza.

Jag märkte hur jag blev irriterad på kvinnan och när jag såg mig omkring så var det tydligt att alla var irriterade på henne. Det var konstigt att hon satt och åt sin pizza medan barnet inte hade något att äta. Det såg verkligen illa ut. En flaska mjölk borde hon väl kunna få fram, tyckte man.

Jag fick en impuls att gå och prata med kvinnan men jag höll mig tillbaka. Impulsen kom tillbaka två gånger till och jag fick verkligen anstränga mig för att inte gå fram till dem.

Jag lämnade stället med min lunch och jag hörde barnet långt efter det att jag lämnat dem bakom mig. Jag var verkligen inte glad. Så insåg jag att jag mest var irriterad över att jag inte talat med henne. Oavsett hur kvinnan  hade reagerat så borde jag för barnets skull ha gjort något. När jag såg mitt eget ansvar i det hela så kunde jag inte längre tycka illa om kvinnan.

11 maj 2001
Tunedal