Att växa upp

Jag ifrågasatte sällan tingens ordning när jag växte upp men nu när jag passerat fyrtio och ser tillbaka på mitt liv så måste jag rikta ett kritiskt finger mot hur det hela fungerar och tanken bakom, så att säga.

Det jag i första hand vänder mig emot är den ofantliga tid och enorma energi som går åt till att skapa en människa. Jag var själv ett stort barn när jag föddes - fem kilo. Då hade jag utvecklats i nio månader. Nio månader! Det är en lång tid för min kära moder att vara stor och tung! Och farsan fick oroa sig under samma tid. Förstår ni? Det var säkert några till som fick anstränga sig lite extra för att jag låg där i livmodern.

Förlossningen är ett kapitel för sig! Snacka om energiåtgång! BB-avdelningar är gigantiska apparater - utbildat folk överallt.

Och så ligger man där med blöjor. Allt man kan göra för att bidra till föräldrarna är att se söt ut, äta så mycket som möjligt, växa och lära sig saker snabbt. Och den nivån på ditt bidrag till mänskligheten håller i sig i flera år även om man försöker så gott man kan. Det handlar egentligen om att lära sig. Och man lär sig långt upp i åldrarna. Tycker nog inte att jag verkligen kunde börja göra verklig nytta förrän jag var tolv år. Då kommer tonåren och man riskerar återigen att bli en verklig belastning ända tills man flyttar hemifrån.

När man sedan tittar på fortsättningen så ser det ganska skakigt ut ända tills man uppnått medelåldern. Man har liksom inte fått kläm på det här med att leva, barnuppfödande och arbete förrän ganska sent i livet. Jag tycker inte det, även om det säkert finns massor med undantag (kvinnor.) Det är först nu som jag tycker att samhället har verklig nytta av mig och som jag kan ha en positiv inverkan på min omgivning.

Är inte det en väldigt lång tid för att åstadkomma detta? Och män i min ålder är inte alltid så bidragande precis. Det är inte alla som åker Vasaloppet. Vasaloppet är en måttstock, tycker jag.  En medelålders man som skulle kunna tänka sig att åka Vasaloppet är antagligen på plussidan. Han är tillräckligt frisk för att kunna sköta ett jobb, betala skatt, ta med frugan på semester, ge presenter till barnbarnen osv. Han kanske t.o.m. anstränger sig för att andra ska utvecklas och nå sina mål.

Tro nu inte att jag inte inser att det finns MASSOR med fantastiska människor som skapar ofantligt! Jag vet detta. Träffar dem varje dag. Men är det inte onödigt lång tid som går åt till att få fram en medelålders herre som kan snyta sig själv och kanske snyta några till i hans omgivning?

Tunedal/14 apr 2001