En observant elefant

Det var en gång en elefanthona som fick en bra idé som skulle visa sig ha stor betydelse för väldigt många. Hon hade observerat att människor använde för mycket negativ kraft när de talade med varandra. T.ex. såg hon militär använda tårgas när de ville skingra demonstranter. Hon såg också hur en grupp använde bomber för att omvända en annan. Exemplen var många. Hon såg hur man och hustru separerade på grund av de störningar som blev mellan dem.

Elefanthonan, som hette Sara, insåg att kommunikation är en andlig verksamhet, mycket viktig för allt levande. När kraft användes i kommunikation så var det inte längre någonting andligt. Hon insåg detta och så fick hon sin idé: hon skulle lära människorna tala med varandra med förståelse.

Hur skulle hon göra? Hon visste också detta. Sara var nämligen en högst observant elefant.

Hon samlade de andra elefanterna på savannen och berättade vad hon funnit, att hon ville rädda världen från undergång genom att lära människorna tala med varandra med förståelse. De andra elefanterna lyssnade noga eftersom de hade stor respekt för Sara. Dessutom var de oroliga för att människorna skulle sprida så mycket strålning så att alla djur blev sjuka. De lyssnade. Sara ville att de skulle föregå med gott exempel och visa vilken otrolig framgång man kan nå genom att tala med varandra med förståelse. De var alla överrens och satte igång.

Det dröjde inte länge förrän elefanterna började ta över mer och mer av världens handel. Deras sätt att tala med varandra visade sig så framgångsrikt så att även människor snart vände sig till dem med alla möjliga besvär och önskemål.

Intelligenta människor började snart ta efter. De ville inte ligga i lä bakom elefanterna och de smarta lärde sig snart tala med förståelse. Detta bidrog till en pånyttfödelse av mänskliga relationer över stora delar av världen.

Tyvärr fanns det en del människor som var allt annat än smarta. När de såg elefanternas framgångar föreslog de en annan lösning: ta kål på elefanterna, vilket de också försökte. De började skjuta elefanter till höger och vänster och lyckades sånär utrota dem. De stoppades i sista stund och sattes i arbete med att skotta elefantdynga.

Saras idé tog ny fart och det vinnande sättet att tala med varandra spred sig snabbt. Människor och djur fick det bättre för varje dag som gick.

Så en dag dog Sara. Hon var gammal. Det var helt enkelt dags för henne att ta farväl och hon dog stolt över det hon gjort. Människor och djur firade henne genom att vara extra förstående i ett helt år.

Åren gick och det hela såg ut att sluta lyckligt när någonting otäckt hände. En grupp osmarta människor som skottat färdigt, skaffade sig plutonium och byggde bomber. De sprängde en bomb och de sprängde en till.

De stora elefanterna samlades för att diskutera händelserna och vad de skulle göra. De var skrämda över vad som hänt och de tyckte att situationen var speciellt allvarlig. De trodde att de behövde en ny lösning. De trodde att den gamla lösningen att föregå med gott exempel inte skulle lösa den nya situationen. Elefanterna tänkte att de istället måste tvinga människorna att tala med varandra med förståelse. De tog ett beslut som skulle visa sig förödande.

Folk måste snabbt lära sig förståelsen! Annars är allt som byggts upp förstört, sa de. Det var bråttom, sa de. Alla  måste lära sig tala med varandra med förståelse och det måste gå snabbt! Och för att elefanterna skulle kunna uppnå detta på effektivast möjliga sätt, så tyckte de att de nu hade en skyldighet att använda kraft.

De menade att den gamla regeln om att föregå med gott exempel inte längre gällde. Nu krävs andra lösningar! sa de. Elefanterna satte igång. De skrek åt varandra, de hånade varandras misstag och de uppförde sig allihop som synskadade kaptener och sergeanter på militärövning. Allt för att lära andra förstå vikten av förståelse.

Det här var som du kanske förstår slutet på den uppgång som orsakats av Sara. Materialismen tog åter greppet om världen och relationerna mellan de olika grupperna blev alltmer ansträngd.

Hur det slutar? Jag vet faktiskt inte.

Tunedal
30 sep 2007