|
|
Kod för frihet
Tunedal 2007
Namn: Tunedal, Stefan Saker som jag gillar med Sverige:
Saker som jag ogillar med Sverige:
Om Stil och teknik
Har ni tänkt på hur mycket jobb det är med att skapa något? När jag hör musik på radion tänker jag ibland på hur mycket skapande som ligger bakom. Eller en film! Från manus till biografen. Och när jag hör någon kritisera så tänker jag hur lätt det är att hitta fel. Alla kan hitta fel. Att skapa något är den tuffa biten.
Fri hand Jag målar enbart med "fri hand," vilket betyder att jag aldrig använder några hjälpmedel förutom penslarna och färgerna. Jag skulle t.ex. inte vilja använda en dator. Stil Jag vill inte låsa mig vid en stil. Nyligen besökte jag en utställning i Stockholm där en konstnär hade minst femtio arbeten. Samtliga var i svart och vitt, hade samma format allihop. T.o.m. priset var detsamma på alla tavlor. Det var mycket små skillnader mellan tavlorna. Jag undrade för mig själv vad han skulle göra om han fick en idé att måla något större om han ville använda färger? Om han mötte en vacker kvinna med långt, rött hår och mjuka läppar och han tyckte att det var den vackraste kvinna han någonsin mött? Skulle han måla henne i samma format som de andra och göra henne i svart och vitt så att publiken skulle kunna känna igen hans stil? Ändå gillar jag nästan all form av konst, men jag föredrar det vackra och det genomarbetade. Spanjorskan Detta är Spanjorskan så som hon växte fram. Klicka för större bild.
Sagan om Abrahams tavla och den konstiga tävlingen För länge, länge sedan, i en liten stad, bodde det en grupp av duktiga konstnärer som målade tavlor och gjorde skulpturer. En av dem hette Abraham och han älskade att måla. Hans tavlor var omtyckta av folket som bodde i trakten. Ibland fick han besök av barn som tittade på när han målade och det tyckte han särskilt mycket om. Där bodde också två galna män. De tyckte om att kontrollera människor. De ville bestämma vad människorna skulle tänka och göra. De galna männen ägde affärer i stan och de ville att människorna skulle handla där oftare. De två galna männen brukade träffas och prata om hur de skulle kunna tjäna mer pengar. Den ene mannen, som hette Nico, beklagade sig till den andre: "I dag har jag bara sålt femtontusen cigaretter!" Den andre mannen, som hette Apo, nickade. "Förra veckan sålde jag bara sexhundratusen piller!" Nico och Apo såg ut som vanliga män, men när man hörde dem prata så förstod man att de inte var snälla. De visste att människorna köpte mer piller och cigaretter om de mådde dåligt. Och det värsta var att de visste att cigaretterna och pillerna var skadliga. Ändå sa Nico: "Felet är att folket mår för bra i den här stan!" De talade länge om problemet. "De gillar konst," sa Apo. "Och de verkar bli lyckliga av det. Jag fattar det inte!" "Ja," sa Nico. "Och de får konstiga idéer av att se på tavlor och sånt!" sa han. "Folket samlas runt konstnärerna och delar med sig till andra av sina tankar," muttrade Apo. Nico fortsatte: "De lyssnar för mycket på de där konstnärerna! Det är inte bra för våra affärer!" De talade hela dagen om problemet. De var överens om att det värsta var att konstnärerna gjorde så fina konstverk. Deras arbeten berörde verkligen folket. Inte bara Kungar och Drottningar. Bönder, hushållerskor, barnvakter, drängar, snickare och sömmerskor tyckte alla om konstnärerna och deras verk. "Vi måste göra något!" utbrast Apo. "Annars får vi snart stänga våra affärer! Tänk om folket slutade äta piller och röka cigaretter alldeles!?" "Det bästa vore om folket skulle börja ogilla konsten och sluta lyssna så mycket på konstnärerna," sa Nico. "Hur?" De möttes igen nästa dag, och nästa och nästa. Nu hade de en plan. De skulle ordna en tävling med ett fantastiskt pris. Alla som kunde måla skulle inbjudas att delta i tävlingen och det stora priset skulle gå till den konstnär som hade målat den fulaste tavlan. "Men vi använder inte ordet 'fulaste'," sa Nico. "Mest originella," nickade Apo. De såg båda ganska nöjda ut. Nu besökte de stadens borgmästare och berättade om planerna. De bad borgmästaren om pengar så att priset skulle bli så stort som möjligt. De ville själva bidra med massor av pengar från deras affärer. De berättade inte att de ville ge priset till den fulaste tavlan, utan de sa till borgmästaren att de ville hjälpa konsten i staden genom denna tävling. Borgmästaren var imponerad av att Nico och Apo själva ville ge pengar till konsten. Han gillade dem egentligen inte, men nu bestämde han sig snabbt för att staden skulle ge pengar till tävlingen. Vid denna tid, i denna trakt, bodde en man som hette Falsus. När han var ung försökte han bli konstnär och han gick som lärling hos flera av stadens stora mästare. Han var till exempel hos Abraham i flera år. Men Falsus lyckades inte lära sig måla särskilt bra. Han var lat och han var oärlig. Hans tavlor såg tråkiga ut. Så han slutade måla. Istället började han arbeta på stadens tidning där han ofta skrev om konst som gjordes av andra. Apo och Nico ville att Falsus skulle bli domare i konsttävlingen. De talade med honom och berättade om idén. De förklarade också att de ville ge priset till den mest originella tavlan. Falsus kände sig väldigt hedrad över att de bad honom och tackade genast ja. Han frågade dem snart vad de menade med att ge priset till den mest originella tavlan? Apo förklarade: "Som du vet så finns det så mycket vacker konst här i staden, men vi tycker att det som görs här är likadant. Tavlorna ser likadana ut." Falsus ville inte bli osams med de två männen som erbjudit honom ett så fint jobb, men han kunde inte låta bli att låta förvånad: "Ser tavlorna likadana ut? Men det gör de väl inte?" "Jodå! De är alla så vackra!" sa Nico bestämt. Falsus såg fundersam ut. Sedan sken han upp: "Ni menar att de är likadana på det sättet att de alla är vackra?!" "Precis!" sa både Nico och Apo. Falsus tänkte efter. Han hade sett nästan alla tavlor som fanns i staden och han hade många gånger önskat att han själv hade målat några av dem. Och några var verkligen vackrare än andra, tänkte han. Men han ville verkligen inte träta med dessa herrar. Han tittade på dem. "Ni menar att den mest originella tavlan är den tavla som inte är så vacker? Är det så ni menar med originell?" "Precis!" sa de båda igen. Falsus och de båda galna männen skildes åt som vänner. Tävlingsdagen kom närmare och Falsus, tävlingens enda domare, var mycket nervös nu. Han ville verkligen inte att folket skulle bli ilskna på honom när han valde en ful tavla som vinnare. Han gick och talade med Apo som stod i en av pillerbutikerna. Falsus berättade om sin oro. Apo lyssnade och sa att han skulle tala med Nico. Han påminde också Falsus om alla de pengar som Falsus fått för att vara domare. Nico och Apo insåg att det skulle kunna bli problem med Falsus. Om folket tyckte att domaren var en idiot så skulle priset vara bortkastat. Därför såg de till att trycka historier om Falsus som egentligen var lögner. De skrev saker om honom så att han verkade vara en stor hjälte och nästan som ett helgon. Bland annat hittade de på en historia om att Falsus skulle ha räddat ett barn från att drunkna. Och att Falsus nästan dog själv under äventyret. Historierna kunde läsas i tidningen under flera veckor. Till slut tyckte många i staden att Falsus var en fantastisk man. Det fanns naturligtvis de som kände honom bättre och tvivlade på vad de läste. Men de ville inte ifrågasätta Falsus eftersom det skulle vara oartigt. De konstnärer som haft honom som lärling var väldigt tveksamma. De tyckte att han varit lat och opålitlig, men de sa inget eftersom de inte heller ville vara oartiga. Det här var en liten stad där det inte passade sig att vara oartig. Den dagen då tävlingen öppnade var det som en stor fest. Det var massor av människor på gator och torg och alla var på väg mot det stora stadshuset där alla tavlor hängde. Det kom till och med folk från andra delar av landet för att se tävlingen. Hundratals tavlor hängde i stadshusets stora salar. Människor gick mellan tavlorna och de flesta försökte hitta sin egen favorit. De hoppades att deras egen favoritkonstnär skulle vinna det fina priset. Konstnärerna hade förstås läst att priset skulle gå till den mest originella tavlan och därför hade tavlorna ovanliga motiv, oväntade färgkombinationer och fantasifulla figurer, monster och djur. Besökarna var häpna över hur skickligt tavlorna var målade. Borgmästaren var där med sin fru och han såg väldigt glad ut. Folk kom fram till honom och berättade hur glada de var över att det anordnats en så fin tävling och utställning. Domare Falsus gick på svaga ben mellan de fantastiska tavlorna. Han hade sett de osanna historierna som gått att läsa om honom. Han visste att han inte var någon hjälte och att han aldrig räddat något barn från att drunkna. Han visste att det var fel, men Falsus var en man som tänkte små tankar. Han berättade inte för någon att historierna var falska. Apo och Nico var också där. De gick strax bakom Falsus. De ville vara säker på att han valde den fulaste tavlan. Naturligtvis ville de inte att folk skulle misstänka att Falsus var under deras kontroll. Därför gick de en bit bakom och låtsades beundra tavlorna. Många hade samlats vid Abrahams tavla och de flesta tyckte nog att den tavlan var den mest fantastiska tavla de någonsin sett. Abrahams tavla var jättestor och den föreställde fem kvinnor i fantastiska dräkter som dansade på en äng. Bakom kvinnorna låg en sjö som många kände igen. Det var en sjö som låg i området. Folk stod länge och tittade på tavlan och de talade med varandra om den. Många kom också tillbaka flera gånger under dagen för att få se den igen. När Falsus fick se Abrahams stora tavla så kunde man nästan höra honom sluta andas. Hans svaga ben blev plötsligt stadiga under honom. Tavlan fyllde honom med glädje och han log för första gången på flera månader. För ett ögonblick glömde han de bekymmer han hade med att välja den fulaste tavlan som vinnare. Apo såg hans reaktion och skyndade sig fram för att ta tag i Falsus ärm. "Den där tavlan är inte vår vinnare!" viskade Apo. "Den är ju fantastisk!" viskade Falsus tillbaka. Han stirrade på de dansande kvinnorna och beundrade det klara ljuset i vattnet. Han var beredd att välja tavlan som vinnare, trots de protester han skulle få från Nico och Apo. "Det är nog bäst för dig att du inte väljer den där, annars kommer vi tvingas berätta sanningen om de historier som cirkulerat om dig den sista tiden!" Apo såg väldigt ansträngd ut. Han ville inte att någon annan skulle höra honom och just nu var det ovanligt mycket folk framför Abrahams tavla. Falsus tittade oroligt omkring sig. Han blev alldeles röd i ansiktet och började dra sig undan från tavlan. Falsus fortsatte sin vandring genom salarna. Hans ben kändes ännu svagare än förut och han tyckte att hans syn hade blivit sämre. Han kunde stå framför en tavla men tyckte inte att han såg den på riktigt. Det kändes som en otäck dröm. Slutligen kom han fram till en mindre tavla, målad av någon som han aldrig hört talas om. Falsus kunde se att konstnären var en nybörjare. Han såg att färg hade runnit och att ramen var spräckt. Tavlan var ett porträtt av en liten flicka. Färgerna såg ut som om de blandats med lera och barnets armar var alldeles för stora för den lilla flickkroppen. När han skulle lämna tavlan för att titta på nästa, stoppades han av Nico och Apo. De pekade på porträttet och nickade båda två. De ville att han skulle välja barnet med de enorma armarna. De hade valt den. Falsus stod orörlig och tittade tomt på tavlan. Han kunde höra sitt eget hjärta. Han visste att han skulle göra som de ville och nickade sedan. Beslutet skrevs ner av Apo och Nico och de fick Falsus att skriva under. Folket kunde läsa beslutet i tidningen nästa dag och det sattes även upp på den stora tavlan framför stadshuset. När människorna förstod vilken av tavlorna som vunnit började de skratta! Detta måste vara ett skämt!? sa de allihop. Några av dem gick till tidningen för att få en förklaring från domare Falsus, men han vägrade släppa in dem. Folk började då förstå att det inte var ett skämt och fler kom till platsen. Falsus var tvungen att få hjälp av polisen för att kunna lämna kontoret. Han hade väldigt ont i magen. Vinnaren av tävlingen bodde i en liten by i närheten och han hette Lukas. Han hade nio barn med sin goda hustru och han höll just på med att mjölka korna när ett bud kom till honom med beskedet om att han vunnit. Lukas ramlade av mjölkpallen och fick hjälp av sin äldste son att komma på fötter. Han red in till torget där prisutdelningen skulle äga rum. Han blev utfrågad av folk som han mötte. En del av dem misstänkte fult spel och var riktigt arga på Lukas. En av dem tog tag i honom och det blev nästan slagsmål! Lukas berättade för alla som lyssnade att han bara målat två tavlor i hela sitt liv och att det var hans bror som velat skoja med honom. Lukas bror hade lånat tavlan av honom utan att han vetat om det och lämnat in den inför tävlingen. "Om han ändå hade tagit min andra tavla!" skrattar Lukas. "Den föreställer hästen och man kan faktiskt se att det är en häst!" Folket samlades framför trappan till stadshuset där prisutdelningen skulle vara. Vinnaren Lukas belönades med en stor summa pengar, tillräckligt stor för att han inte skulle behöva arbeta mera i hela sitt liv. Dessutom skrevs hans namn in i stadens bok över betydelsefulla invånare. Det var ett mycket fint pris. Priserna delades ut av borgmästaren. Borgmästaren såg ut att skämmas. Och i hans hyllningstal till Lukas erkände han att han kanske hade valt en annan vinnare men att han inte var kunnig nog för att vara domare. Några i publiken buade faktiskt när Lukas fick priset, trots att det var oartigt. Falsus stod bredvid Borgmästaren på trappan och han var rädd. Han kunde höra de missbelåtna ljuden från publiken som knappt kunde tro det som hände där. Falsus såg ut som om han väntade sig att bli skjuten. Efter ceremonin väntade folket på någon sorts förklaring men det kom ingen förklaring. Polisen banade väg för Lukas, borgmästaren och Falsus så att de kunde komma undan de högljudda frågorna. Apo och Nico stod en bit därifrån. De ville inte ta del i ceremonin. Efter en tid lugnade sig folket i den lilla staden. De tyckte fortfarande att det var en konstig tävling men de såg på det hela som ett skämt, mer eller mindre. Ingen tog sig tid till att finna ut vad som verkligen hade hänt och varför. Många försökte ställa Falsus mot väggen men han vågade inte säga som det var. Han skyllde på att det var otydliga tävlingsregler. Han började också undvika folk på stadens gator. Lukas fortsatte som vanligt på sin gård. Han köpte några fina verktyg och lät bygga ut bostadshuset så att barnen slapp trängas på golvet när de skulle sova. Och han målade faktiskt ibland när det var lugnt på kvällarna. Hans fru tyckte att han var duktig. Ett år gick och det var återigen dags för tävlingen. Apo och Nico fick arbeta hårt för att övertala borgmästarn den här gången. Borgmästaren var mycket kritisk till att priset gått till en så ful tavla. Men Apo och Nico skyllde misstaget på domare Falsus. De sa att Falsus inte hade förstått reglerna för tävlingen, men att de nu skulle se till att det inte blev någon ny miss. Borgmästaren gick slutligen med på deras krav. Aco och Nico bestämde sig för att öka på prissumman. De lät trycka upp fina inbjudningar till alla konstnärer och i tidningen kunde man ofta läsa om det fantastiska priset. Intresset växte för varje dag. När dörrarna till stadshuset slogs upp och folk strömmade in, kunde de snart upptäcka att det var en förändring. Många av tavlorna var fantastiskt vackra, men många var det inte! En del av tavlorna var förskräckligt fula. En del av stadens duktiga konstnärer hade till och med målat fult med flit. En hel del av besökarna blev upprörda över detta. Abraham deltog med samma tavla som året innan och nu stod han själv där bredvid tavlan med de dansande kvinnorna. Många talade länge med honom om tävlingen och om hans arbete. Abraham förstod att en del av hans kollegor hade målat fula tavlor för att ha en chans att vinna pengarna. Falsus kom till stadshuset och gick mellan tavlorna med säkra steg. Han hade belönats rikligt under året. Det hade Apo och Nico sett till. Han var nu en betydelsefull man och mycket rik. När han passerade Abrahams tavla så undvek han att titta på den. Istället fann han snart en verkligt ful tavla och valde den som vinnare. Den föreställde en slaktad kanin, men kaninen såg mer ut som en råtta som ätit ihjäl sig. Han kände sig ganska nöjd med sitt val. Folket var fundersam över flera av de fula tavlorna men nu började en del att gissa vilken av dem som skulle vinna de stora pengarna? Vem skulle bli rik denna gång? Och när de fick se svaret så blev de inte särskilt förvånade. Det var ju en konstig tävling. Det visste de redan. Och faktiskt så var det en samlare som köpte tavlan med den slaktade kaninen som såg ut som en fet råtta. När borgmästaren såg att någon köpte den obehagliga tavlan, så försökte han tänka sig den tavlan på en vägg hemma hos sig och han skakade på huvudet vid tanken. Efter tävlingen kunde man läsa flera artiklar i tidningen om den nya konsten. De som skrev hade alla gått fina utbildningar och de använde många ord som folk inte kände till. Falsus var den som skrev mest och ofta kunde man läsa hans texter på tidningens bästa sidor. Han använde fler främmande ord än någon annan. Det var väldigt få som orkade läsa hans texter. Åren gick i den lilla staden och varje år anordnade man tävlingen. Den fick mer och mer uppmärksamhet. Priset var mer och mer fantastiskt och tavlorna som vann var förskräckliga varje år. Värre och värre såg de ut. Men ingen skrev någonsin om att de var fula. Aldrig någonsin, vilket människorna i staden tyckte var märkligt. När folk talade med varandra så sades det ofta just att det var väldigt fula tavlor. Många nya konstnärer började lämna in tavlor till tävlingen och de var de fulaste tavlor du kan tänka dig. Och några var riktigt äckliga. De kunde använda bajs, snor eller blod på tavlorna för att de skulle kunna vinna priset. Flera av de konstnärer som fortfarande målade vackra tavlor slutade delta i tävlingen. De visste att de inte kunde vinna. I tidningen kunde man bara läsa om de fula tavlorna. Människorna i den lilla staden älskade fortfarande de vackra, fantastiska tavlorna men de började nu tycka att konsten blivit underlig, minst sagt. De förstod inte vad det var de skulle se i den nya konsten? Många av dem bestämde sig för att konst inte var för dem. Apo och Nicos affärer gick bra. De sålde mer cigaretter och piller än någonsin och de öppnade varsin butik i nästa stad. De hade nu andra problem. Nico var kroniskt sjuk och hade jättesvårt att andas. Någon sa till honom att han borde sluta röka, vilket gjorde Nico förbannad. Apos fru hade lämnat honom. Han hade till och med provat några av de piller som gick att köpa i hans affär, så dåligt mådde han. Pillerna han åt gav honom diarré. Många av konstnärerna i den lilla staden blev konstigare med åren och folket förstod dem inte. Vem kan förstå en konstnär som använder ett språk som ingen talar? Men det fanns en konstnär som vägrade måla fula tavlor och det var Abraham. Han fortsatte måla vackert och han fick ofta besök av barn som ville se på när han arbetade. Det tyckte han fortfarande var väldigt roligt. Varje år deltog han i tävlingen och det var alltid med samma tavla. Ingen fick köpa tavlan eftersom Abraham ville ha den just för den här tävlingen. Abrahams tavla fick ett särskilt rum i stadshuset under tävlingarna. Rummet
var ofta fullt med människor då de ville se kvinnorna som dansade på ängen
vid sjön. Folk kom från andra delar av landet bara för att få se tavlan.
Denna tavla blev en av de mest berömda som någonsin gjorts i hela världen.
Femhundra år efter att Abraham målade den så kommer folk från hela världen
för att se den. Den hänger numera alltid på sin plats i den stora salen i
stadens stadshus. Och när människor tittar på tavlan så är det många som
önskar att de kunde ta del i kvinnornas dans. Slut |
|
